Sitter här hemma i min ensamhet, make och barn sover. Det känns som att klockan passerat småtimmarna för länge sedan. Sedan i mars så har jag aldrig gått och lagt mig senare än 23.00, blir som så när man har smått. Att vända på dygnet är tusan i mig inte roligt. Bara vetskapen om att man inte får sova gör en tröttast i stan.
Vadan detta konstiga beteende? Ska börja jobba imorgon och nattarbetare som man är, så är det bara att bita ihop. För imorgon natt så kommer jag att vandra sjukhuskorridorerna fram i mina ergonomiska gungtofflor och med fördel blå landstingsklänning.

Jag har inte arbetat sedan i början av februari! Hur gjorde man? Jag fasar för att jag ska vara för ringrostig, inte komma ihåg. Men fasar även för att efter ett/ två pass så kommer det kännas som att jag aldrig varit borta.

Och hur mycket kommer jag att sakna Isis? Säkerligen känslan alla mödrar känner när dom ska ge sig tillbaka till jobbet, sveket. Känslan av att klippa navelsträngen lite ytterligare. Det är bara att intala sig om att det inte är ett svek, det är naturligt.

Jag är glad att Andreas ska få chansen att vara "ledig" med barnet. Få följa henne var dag. Men jag ska ju inte försvinna från jordens yta, i ärlighetens namn så är det lite av en mjukstart i en och en halv månad.