Oftast så har man möjligheten att säga, stopp stanna släpp av mig det går för fort! Detta gäller dock inte livet! Beträffande mitt liv så tycker jag att det för tillfället går åt helvete för fort. Det var som att det var igår jag och Isabella sprang runt sommarHolmön i våra små blommiga klänningar och kastade blommor på Henrik, vi var övertygade båda två att vi skulle gifta oss med honom en vacker dag, ingen av oss kommer troligen någonsin att göra det heller. Då detta hände var vi cirka 10 år gamla, det är alltså 13½ år sedan.
Jag har redan gått tre veckor på praktiken, men det känns som det är mycket kortare än så. Snart halvvägs och jag har inte börjat skriva mitt patientfall än. Som jag tidigare nämde att jag hade hittat en patient är ju bara att stryka, det blev ändringar och gällande patienten blir det radikalop. istället för strålbehandling som var sagt, så vad jag ska göra istället det kan man ju fråga sig!?

Fick veta idag också att jag ska gå lördag kväll, eftersom jag sjukskrev mig i onsdags. Finns inte så mycket att göra åt den saken, det är bara att ta sina tider och se glad ut. Jag tycker helt ärligt att det är förjävligt att vi omvårdnadsstudenter inte har några sjukdagar att röra oss med på våran VFU. Alltså vi är ute 2 x 8 veckorsperioder och ska gå 35h i veckan, utöver detta ska vi skriva två stora uppsatser, ha yrkesmässig handledning (som är obligatorisk), kritiska granskningar och allting ska ha examinationsseminarium! Bara av att gå på praktiken gör att man knappt har tid att skriva det man ska, man vill ju hinna äta när man kommer hem, duscha, ta det lugnt och varva ned. Vad fan skulle minus (max) fem dagar på en åtta veckorplacering göra? Inte fan någonting, jag skulle då inte bli en sämre sjuksköterska utav det!