Varför skriver jag inte ett dagboksinlägg? Eller ett brev och lägger i en låda någonstans? Varför måste jag skriva av mig öppet? Jag vet inte! Men dagböcker är inte mitt forum och att skriva brev åt mig själv känns inte heller som mig. Det jag söker är inte ömkan och sådant, man behöver inte ens läsa detta om man inte vill.

Men hur mycket ska man orka? Hur mycket ska man hoppas? 2012 har varit det bästa året i mitt liv. Isis kom till mig och hon visade sig vara den absolut bästa ungen man kunde få. Men 2012 har även varit ett av dom värsta åren i mitt liv. På snart sju månader ska jag opereras för fjärde gången.

Isis fick planerat komma ut tidigare på grund av att jag hade typ-3 förändringar som hade börjat bli cervixcancer. Med kjejsarsnitt kom hon, nästan sex veckor för tidigt. Det resulterade i två veckor på neonatalen samt en operation raskt efter. Alltså en operation för mig. Veckorna gick och tillslut fick jag veta att allting som var dåligt inte hade gått att ta bort. Nytt operationsdatum och ny operation. Veckorna gick och har nu återigen fått veta att jag ska under kniven igen då ett område varit mikroinvasivt samt att inte allting är borta.

Jag är rädd varje gång jag ska sövas att inte vakna upp, att missa mitt barns liv. Jag är rädd att detta inte ska räcka, att dom ska måsta ta lite till. Eller ännu värre- en totalhysterektomi. Att inte än ha fyllt trettio och berövas på en stor del av att vara kvinna. Men jag är även livrädd för att dö.

Detta är egentligen så personlig så att det bara skriker om det, men jag behöver skriva av mig. Skrika av mig, för i nuläget så räcker inte något. Hoppas fastän att det ibland känns omöjligt.