Förra året var ett år då var och varannan fick barn, livets år. Folk blev föräldrar till höger och vänster och var dom redan föräldrar så fick dom ett andra eller ett tredje barn. Detta året verkar tyvärr inte bli så! En vecka in i januari och redan har två genomgoda människor jag kände hunnit lämna jordelivet för någonting större, någonting bättre. Förvisso båda hade hunnit uppleva glädjen av barnbarn, en hade rent av hunnit uppleva barnsbarnsbarn, men sorgen blir inte mindre för det. Man får intala sig själv att det var det bästa, skönt för dom att slippa smärta, få gå vidare.

 

För mig är det så otroligt svårt att sätta ord på sorg, ge orden till anhöriga. För vad jag än säger så blir det inte bättre. Men det är nog inte det som är meningen heller, huvudsaken är att man finns där för dom man bryr sig om. Om så bara för en kram eller en axel att gråta ut mot.

 

När det kommer till döden så tror jag på själavandring. Jag tror ej att själen försvinner i och med att kroppen dör. De avlidna vakar över sina nära och kära och det som en gång var en trygghet hos dem. Jag är i mig säker på att jag har (i min värld) några av världens finaste människor som vakar över mig och min familj. Jag är på samma sätt säker på att dessa två människor finns kvar och vakar över sina nära och kära. Vila i frid.